Det här är vad vi käkade till risotton i fredags. Sous vide-lagad mat är rätt så lagom mat till risotto eftersom det sista kräver så mycket uppmärksamhet i form av aktivt rörande. Kycklingen är lite av ett experiment och jag är inte hundraprocentigt nöjd med den. Egentligen är jag nöjd med hur den blev, men inte hur jag serverade den.

En väldigt klassisk rätt. Med klassisk menar jag inte dålig på något sätt, däremot kräver det en del av kocken. Nästan så jag knappt vågar laga det just på grund av att alla har gjort det massor av gånger. Mitt sätt att angripa problemet blev att göra det så ordentligt jag bara kunde, köttet fick gå med sous vide-teknik, rödvinssåsen blev jag tvungen att ägna en halv dag åt och potatisgratängen gjorde jag så bra jag bara kunde.

Den här veckan är hektisk och jag tvivlar på att jag kommer laga så mycket mat som är värd att skriva om. Det var stressigt även förra veckan men då kopplade jag av genom att laga mat, den här veckan blir ännu mer stressig. Förra veckan bjöd för övrigt på en stor matbesvikelse.

Jag har en bestämd uppfattning om vad som är söndagsmat men det är inte så säkert att den uppfattningen delas av så många andra alla gånger. De flesta håller nog med mig när jag säger att stekar av olika former är typisk söndagsmat men jag tycker också att diverse långkokta grytor, som t ex fina indiska grytor, franska grytor eller varför inte svenska grytor, är finfin söndagsmat. Min fru hatar söndagsmat. Egentligen brukar hon gilla det när det står på bordet men framtill dess protesterar hon högljutt och gråter och har sig. Nej kanske inte gråter.

I helgen blev det rätt så stabbig mat. På fredagen var det porchetta, som visserligen kanske inte var så vansinnigt stabbigt men det var i alla fall väldigt köttfokuserat och på lördagen åt vi den här lilla rätten som lade sig som en klump nedanför halsen, en god klump visserligen och jag kan verkligen rekommendera receptet.